Det där med hår...

Häromdagen ringde min pappa mig och erbjöd sig, helt oväntat, att passa lillen om jag och stora ville gå till simhallen. Det är inte varje dag som jag får chans till egentid med dottern och hon älskar att simma, så jag tackade självklart ja. När jag lagt på kom tanken över mig: men gud, det var ju hundra år sedan jag rakade benen. Kan jag verkligen gå till simhallen så här? För här snackar vi inte tvådagarsstubb utan centimeterlånga hår på benen och ett barr i armhålan i klass med melodifestivalbusken. Raka bort kroppshåret är inte prio ett när man lever ensam med två små barn. Men inte kunde jag missa det här erbjudandet bara för att jag hade lite för lurviga ben. Vi gick till simhallen ändå.

När jag låg där i bassängen med min dotter föll mina ögon på en man sittandes på en stol bredvid bassängen. Hans benhår var minst lika långt som mitt men han hade nog aldrig tänkt tanken att man inte skulle kunna gå till simhallen för man har orakade ben. Samtidigt har jag funderat över varför det alltid är så många mer pappor i simhallen med sina barn än mammor. Senare slog mig tanken att kanske är det en av anledningarna. För när en man helt spontant kan slänga ned badkläderna i en väska och ropa "kom igen ungar, vi drar till simhallen" måste en kvinna se till att hon har välrakade ben innan hon gör samma sak.

Tankar om barn, paddor och smartphones

Att vara ensamstående och föräldraledig innebär att man måste göra val i sin ekonomi. Visserligen är jag självvalt ensamstående men det förändrar inte faktum att jag har hälften så mycket pengar som en familj med två vuxna. Jag får välja och välja bort för att min privatekonomi ska gå runt. Jag väljer arvegods och second hand framför nyköpt, att vara föräldraledig mer än ett år framför en bil och simhallsbesök och en sommarsemester framför ny teknik. Många av valen är lätta och självklara, som att välja ärvda barnkläder framför nya. Andra är inte lika självklara.

Jag har valt bort den senaste tekniken. Vi har varken smartphone eller padda hemma hos oss. På ett sätt känns det inte som ett problem. Jag klarar mig bra med min gamla nokia och min 2-åriga dotter har redan tillräckligt med skärmtid per dag. Trots det gnager frågan i mig om jag gör ett felaktigt val. Kommer mina barn efter? Kommer de att missa något? Jag vet att det är sjukt, min dotter är inte ens tre år. Men i en värld där tvååringar har egna paddor, fyraåringar favoritappar och lågstadieelever egna smartphones är det kanske inte konstigt att man funderar.

Samtidigt måste det, i ett Sverige där de ekonomiska klyftorna ökar för varje år, finnas så många mer som liksom jag inte riktigt har råd med att hela tiden ha den senaste tekniken. Som måste välja bort något annat för att hänga med eller som köper fast de inte har råd. För det sista är inte svårt när allt kan köpas på avbetalning och ett lån är inte långt bort. Särskilt inte för oss låginkomsttagare. På oss satsar kreditbolagen stort och offensivt. Här hemma ramlar det in 4-5 låneerbjudanden i veckan från mindre nogräknade kreditbolag som lånar ut upp till 350 000 till ockerränta. De är bara att skicka in talongen i det frankerade kuvertet. Däremot är det omöjligt att bli av med utskicken.

Men är det så att vi i vår familj missar något viktigt när vi inte har den senaste tekniken eller kommer mina barn att klara sig ganska bra ändå? Och när måste jag senast införskaffa en padda eller en smartphone för att mina barn inte ska bli utanför och efter? När dottern fyller fyra? fem? sju? Eller måste jag det?

Vem förlorar?

Jag är ensamstående, så jag har aldrig behövt fundera på det där med vem som ska vara hemma med barnen. Trots det så tycker jag att det är ett intressant fråga. Mammorna tar fortfarande ut majoriteten av föräldradagarna (76% år 2011) och vabdagarna, medan många pappor jobbar mer under småbarnsåren. Idag är 60 dagar reserverad för vardera förälder, men vissa partier diskuterar att förlänga den reserverade tiden. Ofta hörs högljudda protester då detta diskuteras. 

Ett argument mot en mer jämställd föräldraförsäkring är att föräldrarna ska få bestämma själva över sina liv. Sverige har världens bästa föräldraförsäkring. Det är inte helt orimligt att ställa vissa krav för att man ska få ta ut den. 

Ett annat argument  är att man inte har råd att låta pappan vara hemma. Som om så många familjer levde så på gränsen att de inte skulle ha råd. Jag är ensam och jag har råd att vara hemma. Sälj en bil, hoppa en utlandsresa, bo lite mindre, köp färre kläder, lev utan den senaste tekniken...vill man så kan man (oftast).

Ett tredje argument är amningen. Men faktum är att endast 13% helammar sina barn vid 6 mån ålder. 

Ett fjärde argument som ofta uppkommer exempelvis i insändare, är att ensamstående föräldrar skulle drabbas genom att de skulle få färre dagar till sina barn. Då tas för givet att den ensamstående mamman (det är alltid mamman) inte skulle få tillgång till dagarna reserverade för pappan. Men har man ensam vårdnad om sina barn har man alltid rätt att ta ut alla dagar. 

Jag kan förstå att det finns tillfällen då det är mer lämpligt att en förälder tar ut merparten av föräldraförsäkringen, men vore det inte rimligt att man i så fall fick ansöka om ett ojämt uttag av dagarna.

Fast egentligen tycker jag att det är konstigt att inte fler män tar ut föräldrapenning frivilligt. Eller är det kvinnorna som inte vill släppa den ifrån sig? Det hävdas ofta att det är kvinnorna som är förlorarna, med mindre chans till karriär, lägre löneökningar och längre pension som följd. Jag skulle säga att det är männen som är förlorarna. För här sitter jag framför datorn en grådassig förmiddag, med en kopp te och min fina, fina bebis sovande i knäet. Storasyster är på förskolan under tre timmar och leker med kompisarna (eftersom vi har världens bästa barnomsorg). 

Jag må få mindre karriärmöjligheter och mindre pension, men jag kan göra vad jag vill tillsammans med mina barn idag.

Mina mamelucker

För några år sedan var jag på jakt efter ett par mamelucker, ni vet sådana som damer hade förr för att värma rumpan när de bar kjol. Ett fantastiskt plagg som inte fanns att få tag på någonstans. Så helt plötsligt fann jag en stickbeskrivning på ett par mamelucker i en bok jag hade hemma och beslöt att sticka ett par själv.

Det är ett fantastiskt bra plagg som ALLA tjejer som någon gång bär kjol under vinterhalvåret bör ha i sin garderob. Man slipper frysa och det blir "varmt och skönt om stjärten".

 

Beskrivningen hittade jag i den suveräna boken "100 handarbetsidéer". Jag älskar framsidan på den här boken. En kvinna med ett garnnystansbo på huvudet. Det var bara på 70-talet man kom på sånt. 

Eftersom jag vill sprida mameluckerna till svenska folket och eftersom denna bok inte finns i din lokala bokhandel längre så sprider jag här beskrivningen.